English
Swedish

Presentationstal av Professor Gunilla Karlsson Hedestam, ledamot av Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet, ledamot av Medicinska Nobelkommittén, 10 december 2020

Majestäter, ers kungliga högheter, ärade pristagare, mina damer och herrar,

Virus har alltid varit en del av vår existens. Under evolutionens gång har vi utvecklat funktioner som hjälper oss att bekämpa infektioner. Vi har utrustats med ett mångsidigt och mycket effektivt immunförsvar som skyddar oss mot främmande inkräktare. Olika typer av livsformer, såsom bakterier, växter och djur, och olika arter av dessa, har sin egen unika uppsättning virus som infekterar dem, men nya hot uppstår kontinuerligt. Virus korsar ofta artbarriärer för att sprida sig mer effektivt, vilket är deras enda drivkraft.

Även om vi inte kan se virus med blotta ögat vet vi att de finns i många olika former, och de överraskar oss ofta. I år upplever världen en pandemi som påverkar nästan alla aspekter av vårt samhälle. Den snabba identifieringen av viruset som orsakat pandemin, SARS CoV-2, saknar motstycke. Vår kunskap om viruset och sjukdomen det orsakar ökar dagligen och leder stegvis framåt mot målet att bekämpa pandemin.

Att årets Nobelprisceremoni sker i frånvaro av pristagarna är en av många konsekvenser av pandemin, men också en som belyser betydelsen av Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin: upptäckten av hepatit C-viruset som orsakat en mer osynlig och långdragen pandemi.

Arbetet som pristagarna utfört sträcker sig över flera decennier och illustrerar vikten av vetenskapliga samarbeten och metodiska experiment som använder både traditionell och nydanande teknik. Utgångspunkten var observationen att ett ökande antal individer som fått blodtransfusioner utvecklade kronisk leverinflammation flera år efter transfusionen. Den kliniska bilden var annorlunda än hos personer infekterade med tidigare kända hepatitvirus. Detta var ett tyst tillstånd som sällan resulterade i akuta symptom, men som skadade levern gradvis hos de flesta infekterade personer.

Dr. Harvey Alter beslutade sig för att undersöka den nya sjukdomen. Genom noggrant utformade studier av prover från blodgivare och personer som hade utvecklat den nya formen av kronisk hepatit, kunde han lägga pusslet. 1978 visade Alter att sjukdomen orsakades av en ny infektion. Detta var startskottet för kapplöpningen att klona viruset.

På 1980-talet hade molekylärbiologiska tekniker blivit alltmer tillgängliga, men de var långt ifrån lika effektiva som de är idag. Dr Michael Houghton och hans team bestämde sig för att klona det okända hepatitviruset med en ny metod. Nästan mot alla odds, med tanke på de tekniska begränsningarna vid den tiden, var försöken framgångsrika och Houghton isolerade hepatit C-viruset.

Dr Charlie Rice började genast undersöka hur viruset kopierar sig i våra celler så att nya viruspartiklar bildas. Genom att definiera detaljerna i denna process kunde han framställa en virusklon som gav upphov till produktiv infektion och leversjukdom. Detta var det slutgiltiga beviset på att hepatit C-viruset orsakade den nya formen av blodburen hepatit.

Upptäckten av hepatit C-viruset av årets pristagare blev utgångspunkten för att förstå hur viruset på ett mästerligt sätt överlever i sin nisch under den långa kroniska fasen av infektionen, och hur leversjukdom utvecklas. Det möjliggjorde också utvecklingen av högeffektiva antivirala läkemedel som botar infektionen hos nästan alla behandlade personer.

Årets Nobelpris i fysiologi eller medicin sätter virus i centrum. Virus kommer att fortsätta överraska oss genom alla de sätt de kan ta över våra cellers maskineri för sin reproduktion. De smittar på olika sätt och är mästare på att anpassa sig till olika förhållanden. För vår beredskap inför nya virushot behövs den typ av forskning som nu prisbelönas och vi behöver en djup förståelse för grundläggande aspekter av många olika typer av virus och deras samspel med värden.

På uppdrag av Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet är det mitt stora privilegium att förmedla er våra varmaste gratulationer.

Copyright © The Nobel Foundation 2020