Manne Siegbahn’s speech at the Nobel Banquet in Stockholm, December 10, 1925 (in Swedish)

Eders K. Högheter, Mina Damer, Mina Herrar!

Det är förvisso ett ansvarsfullt värv, som pålagts Svenska Vetenskapsakademien, då Akademien åtagit sig uppdraget att utdela de båda Nobelprisen för Fysik och Kemi. Det tillkommer icke mig – allra minst nu – att döma om, hur Vetenskapsakademien förvaltat detta uppdrag, men säkert är, att det skett på ett sådant sätt, att det är en utomordentlig heder att träffas av denna utmärkelse.

När jag nu ber att få rikta ett tack till den prisutdelande myndigheten, så vänder jag mig till de båda Akademiens representanter, som i dag fört dess talan: Akademiens n. v. Preses och Akademiens Ständige Sekreterare.

I den illustra raden av Ständige Sekreterare inom Vetenskapsakademien under det senaste århundradet finnes redan tillförene en namnkunnig kemist: Jöns Jakob Berzelius. Då Akademien nu åter på denna viktiga post ser en representant för den kemiska vetenskapen och efter det vi lyssnat till ett av dessa formfulländat eleganta anföranden, med vilka professor Söderbaum skänker glans åt Vetenskapsakademiens fester, så ledes man till den slutsatsen, att den kemiska vetenskapen skänker sina utövare de särskilda kvalifikationer, som jämte de vetenskapliga krävas av en Akademiens Ständige Sekreterare. Herr Söderbaums tal nyss utmärktes emellertid icke endast genom formens elegans, som alltid var det också präglat av förståelse och värme. Jag ber att till Akademiens Sekreterare få uttrycka mitt uppriktiga och hjärtliga tack för de ord av älskvärdhet, han nyss riktat till mig.

Den fest vi i dag fira till Alfred Nobels ära har ju genom den storslagna tanke, som ligger till grund för Nobels Stiftelse, samtidigt blivit en internationell vetenskaplig fest. Det är då ganska naturligt, att jag med några ord dröjer vid det internationella vetenskapliga samarbetet speciellt inom de områden, Svenska Vetenskapsakademien har att företräda. Den tid, vi just nu genomleva, är på alla områden i främsta rummet präglad av återhämtning och försoning. Europa är efter de gångna fruktansvärda åren nu blivet en rekonvalescent och tillfrisknandet går sakta men säkert framåt. Men lika väl som den enskilde individen i en sådan situation har gagn av en god läkares bistånd, kan också Europas tillfrisknande – förutom genom självläkningen – befordras genom ingripande av därtill skickade män. Inom den internationella naturvetenskapens område har Svenska Vetenskapsakademien genom sin nuvarande Preses i det nämnda hänseendet kommit att spela en anmärkningsvärd roll. Jag syftar naturligtvis på de insatser, vårt land genom sin representant, professor Gullstrand, gjort i det Internationella Vetenskapliga Rådet vid de båda generalförsamlingarna i Bruxelles. Vid dessa tillfällen har professor Gullstrand på ett synnerligen skickligt och erkännansvärt sätt arbetat för ett snabbt nedbrytande av de skrankor, som genom kriget kommo att resas även inom det internationella vetenskapliga området. Jag har nämnt detta arbete särskilt därför, att det är, även det, ett verk i Nobels anda.

I det jag uttalar mitt varma tack till Svenska Vetenskapsakademien, höjer jag mitt glas för Akademiens välgång.