The Nobel Prize in Literature has been awarded 117 times to 121 Nobel Prize laureates between 1901 and 2024. Click on the links to get more information.
The Nobel Prize in Literature 2025 has not been awarded yet. It will be announced on Thursday 9 October, 13:00 CEST at the earliest.
“for her intense poetic prose that confronts historical traumas and exposes the fragility of human life”
“for his innovative plays and prose which give voice to the unsayable”
“for the courage and clinical acuity with which she uncovers the roots, estrangements and collective restraints of personal memory”
“for his uncompromising and compassionate penetration of the effects of colonialism and the fate of the refugee in the gulf between cultures and continents”
“for her unmistakable poetic voice that with austere beauty makes individual existence universal”
From understanding climate change to using AI to better protect our planet. Over the years, the Nobel Prizes have recognised those who have sounded the alarm about the risks humanity is taking – and those who are charting a path towards wiser stewardship of our planet. Here are eleven of these achievements.
Prize motivation: “in recognition of the extraordinary services he has rendered to the advancement of chemistry by his electrolytic theory of dissociation”
Svante Arrhenius is a giant in climate science. He was the first to calculate what would happen to Earth’s climate if carbon dioxide levels rose significantly. This led him to realise that burning fossil fuels would cause the climate to change.
At the time, the industrial revolution was really just warming up. Arrhenius thought that any effect on the climate would be in the very distant future. He could not have possibly known the scale of change in the 20th century.
Arrhenius was a polymath with deep expertise in many areas of physics and chemistry. He was awarded the Nobel Prize for a completely unrelated achievement: how liquids conduct electricity.
Prize motivation: “for his method to use carbon-14 for age determination in archaeology, geology, geophysics, and other branches of science”
We know climate has changed in the past. But how do we know this? One part of the puzzle is solved if we can accurately date when living organisms such as trees or coral reefs died, perhaps as glaciers advanced or droughts swept a region or volcanoes erupted. William Libby made a fundamental discovery – carbon-14 dating – that allows scientists to do just that. When an organism dies, the naturally occurring carbon-14 in its body – wood, shell or bone – begins decaying in a precise way that tells us its age. This is still an invaluable tool for climate scientists today.
Prize motivation: “for having given a well-founded hope – the green revolution”
For all of human history, famine was a spectre haunting us. Now, very large famines are thankfully less common and linked directly to political instability. How have we made progress? Plant geneticist Norman Borlaug made a significant contribution to developing crops with higher yields than before. His ideas helped improve crop yields in India, Mexico and Pakistan. This work was central to what later became known as the ‘green revolution’, empowering nations across the world to feed themselves.
Prize motivation: “for their work in atmospheric chemistry, particularly concerning the formation and decomposition of ozone”
Paul Crutzen began his Nobel Prize lecture in 1995 mentioning his grandson: “To the generation of Jamie Paul and our future grandchildren, who will know so much more and who will celebrate the disappearance of the ozone hole. I hope you will not be disappointed with us.”
Decades on data shows that the ozone hole is showing strong signs of recovery. Crutzen, Molina and Rowland’s work paved the way for the Montreal Protocol on Ozone-depleting subtances which remains one of the most successful international environment agreements in history.
Crutzen’s interests were broader than just the chemistry of the upper atmosphere. His analyses highlighted the risks of a “nuclear winter” and in 2002, he proposed that Earth has entered a new geological epoch, the Anthropocene. This is a profound idea that has provoked scientific debate and inspired artists, writers and musicians. It challenges us to think differently about our responsibility for the planet and for future generations.
Prize motivation: “for her contribution to sustainable development, democracy and peace”
Kenyan academic and activist Wangari Maathai’s Green Belt Movement planted millions of trees. But this incredible project did more – it connected environmental protection to economic and political progress and female empowerment. It gave jobs to women and promoted democracy. In her Nobel Prize lecture, Maathai, the first African woman awarded the Nobel Peace Prize, recognised that degraded environments lead “to a scramble for scarce resources and may culminate in poverty and even conflict.”
She went on to say, “In the course of history, there comes a time when humanity is called to shift to a new level of consciousness, to reach a higher moral ground. A time when we have to shed our fear and give hope to each other. That time is now.”
Prize motivation: “for their efforts to build up and disseminate greater knowledge about man-made climate change, and to lay the foundations for the measures that are needed to counteract such change”
Climate change is such a serious and complex threat to humanity that a unique process was developed to find scientific consensus on climate science that could inform international policy – the Intergovernmental Panel on Climate Change. Thousands of scientists collaborate to establish what we know about climate and human causes with reasonable certainty. Their work also provides valuable knowledge about how society can mitigate the threat and adapt to a changing world. In 2007, the IPCC was awarded the Nobel Peace Prize along with US politician Al Gore.
Prize motivation: “for her analysis of economic governance, especially the commons”
Elinor Ostrom shattered conventional wisdom by showing that communities can sustainably manage shared natural resources – like forests, fisheries, and water systems – without strong government regulations or privatisation. Her work is a cornerstone for modern thinking on sustainability, emphasising trust, cooperation, and shared knowledge as essential tools to support shared stewardship. In an era of global environmental challenges, Ostrom’s ideas remain a powerful guide for collective action and planetary stewardship.
Prize motivation: “for a narrative imagination that with encyclopedic passion represents the crossing of boundaries as a form of life”
Facts don’t always move people to act, but stories do. We are a species finely tuned to respond to stories. Olga Tokarczuk’s novels weave together myth, history, psychology, and ecology. In Drive Your Plow Over the Bones of the Dead, she explores the complex relationship between humans and nature through a murder mystery steeped in animal rights and ecological ethics. Her work directs readers to see the world as an interconnected whole – resonating deeply in the age of the Anthropocene.
Prize motivation: “for the development of lithium-ion batteries”
Lithium-ion batteries have revolutionised our lives since they first entered the market in 1991. They are now everywhere powering phones, computers and electric vehicles. Developed step-by-step by John B. Goodenough, M. Stanley Whittingham and Akira Yoshino, lithium-ion batteries are accelerating humanity’s transformation away from fossil fuels – a truly astounding long-term benefit to humankind.
Prize motivation: “for the physical modelling of Earth’s climate, quantifying variability and reliably predicting global warming”
Climate models are one of the most important tools scientists have to explore how the climate has changed in the past and how it might change in the future. Today’s state-of-the-art climate models are extremely sophisticated. But they did not arrive fully formed. Their development has taken many decades from humble beginnings.
In the 1960s, Syukuro Manabe pioneered the development of early climate models. Building on his work, Klaus Hasselmann connected weather and climate together in models. Together, their work laid the scientific foundation for understanding and predicting climate change and how fossil fuel emissions from industry can change the Earth system.
Prize motivation: “for protein structure prediction”
Artificial intelligence is revolutionising science. This was acknowledged by the 2024 Nobel Prizes in physics and chemistry. All the AI-related laureates highlighted the potential for AI to support our goal of becoming better planetary stewards. Demis Hassabis, as CEO of Google DeepMind, is directing AI research towards protecting the planet. AI is already improving climate models, and it also has the potential to help design new sustainable materials and find ways of reducing pollution. The challenge now is to ensure this intelligence is governed wisely. Along with AI alignment with human values, there is also room for discussions on Earth alignment.
You may be surprised to know that some households have multiple Nobel Prizes on their mantelpieces. Meet some of the families whose groundbreaking work has been recognised by the Nobel Prize.
There are numerous relatives and couples across almost every Nobel Prize category, however there is one particular family that stands out. Meet the Curies, who have an impressive five Nobel Prizes between them.
Marie Curie and Pierre Curie shared the 1903 Nobel Prize in Physics as husband and wife for their research on the radiation phenomena. Sadly, Pierre died in 1906, but Marie was awarded the 1911 Nobel Prize in Chemistry for the discovery of the elements radium and polonium, and the isolation of radium. She opened up a completely new field of research: radioactivity, and revolutionised medicine.
Being a scientist and a parent, Marie faced the same challenge of many researchers today.
“It became a serious problem how to take care of our little Irène and of our home without giving up my scientific work,” she said.
1 (of 2) Marie Curie and her daughters Irène and Eve sitting on a bench in the garden (1905).
Copyright © Association Curie Joliot-Curie Photographer unknown
2 (of 2) Irène Curie and her mother Marie Curie in the laboratory at the Radium Institute in Paris, France, 1921.
Copyright © Association Curie Joliot-Curie Photographer unknown
Thankfully, she managed to balance her work with her family life, with the “close union” of her family enabling her to carry on with her research.
Marie had strong ideas about the upbringing and education of her children. She organised a school which revolved around the idea that children should be allowed to develop freely, experiment and learn scientific subjects from an early age from top professors and family friends. This educational experiment probably laid the foundations for her oldest daughter Irène’s career in research.
In 1935, Irène Joliot-Curie shared the Nobel Prize in Chemistry with her husband Frédéric Joliot. Together, they discovered the first-ever artificially created radioactive atoms, paving the way for innumerable medical advances, especially in the fight against cancer.
Irène and Frédéric are far from being the only couple to become Nobel Prize laureates.
At medical school Gerty Cori was introduced to biochemistry and fellow student Carl Cori – both were to play a major role in her life. Gerty and Carl married in 1920 and the two worked together to uncover the process of cellular energy storage and release, answering one of the most fundamental questions about how the human body works.
Despite Gerty not receiving equal status or pay to her husband, she transformed the study of biology with him, proving that the clarity of molecular chemistry could and should be applied to the opaque mechanisms of biology. They shared the Nobel Prize in Physiology or Medicine 1947, with Gerty becoming the first female medicine laureate.
Almost seven decades later, in 2014, May-Britt Moser and Edward Moser were jointly awarded the medicine prize for their discoveries of cells that constitute the brain’s ‘GPS system.’ The duo “burned with eagerness to understand the brain,” at the University of Oslo where they met. Their shared intellectual passion blossomed into a romantic and professional partnership. While earning their PhDs, the Mosers had two children. Together, they learned how the brain perceives where the body is positioned and discovered the cellular basis of cognitive function and became Nobel Prize laureates. Despite divorcing after receiving a Nobel Prize, they continue to collaborate to uncover the workings of the brain.
“We have a common vision and it is stronger than most.”
May-Britt Moser
Esther Duflo and Abhijit Banerjee were added to the list of prize-awarded couples when they were awarded the prize in economic sciences in 2019, alongside their collaborator Michael Kremer. “When I first met Abhijit Banerjee as a first-year student, I found him unbelievably inspiring. He was kind and a bit aloof, but I knew crossing his path had changed my life,” Duflo said. “Little did I know that many, many years later, I would not only become a colleague, but also, eventually, a life partner.”
Together, they pursued an experimental approach to alleviating global poverty, founding the Abdul Latif Jameel Poverty Action Lab (J-PAL) to reduce poverty by ensuring that policy is informed by scientific evidence.
Not all couples have shared prizes, or been awarded them in the same category. In 1974, Gunnar Myrdal became an economic sciences laureate for his work in the theory of money and economic fluctuations. Eight years later, his wife Alva Myrdal – a successful diplomat – shared the Nobel Peace Prize 1982 for her work for disarmament and nuclear and weapon-free zones. “War is murder. […] In a nuclear age the victims would be numbered by the millions,” she said in her Nobel Prize lecture.
For some families, one could wonder if there is a certain Nobel Prize gene. There are several examples of Nobel Prize-awarded family members; parents and children as well as siblings.
Being a Nobel Prize laureate and a daughter of one – like Marie Curie and Irène Joliot-Curie – is rare. On the contrary, Nobel Prize-awarded fathers and sons are far more common. Renowned physicist Niels Bohr and his son, Aage Bohr, are perhaps the best-known.
Niels proposed a theory for the structure of atoms, advancing theoretical physics, which was recognised with the Nobel Prize in Physics 1922. As WW2 raged on, Niels and his son Aage travelled in an empty bomb rack of a British military plane to the United States where they joined work on the atomic bomb at Los Alamos. Decades after the historical project, Aage received his own Nobel Prize for discovering the connection between collective motion and particle motion in atomic nuclei and the development of the theory of the structure of the atomic nucleus based on this connection.
At the age of 25, Lawrence Bragg became the youngest-ever recipient of the Nobel Prize in Physics. The achievement was made even more special because he shared the 1915 physics prize with his father, Sir William Bragg, for analysing crystal structure using X-rays. Their findings created the new science of X-ray crystallography, making it possible to determine molecular structures from the crystal form of a compound.
Another father and son duo to become Nobel Prize laureates was Sune K. Bergström and Svante Pääbo. Bergström was awarded the Nobel Prize in Physiology or Medicine in 1982 for producing pure prostaglandins – hormone-like substances used as medicines. 40 years later, his son received the prize for his discoveries concerning the genomes of extinct hominins and human evolution.
1 (of 2) Sune K. Bergström.
Photo from the Nobel Foundation archive.
2 (of 2) Svante Pääbo.
© Nobel Prize Outreach. Photo: Stefan Bladh
Although father and son, Svante said in an interview it was his mother, rather than father who had the bigger influence on his choice of career.
“I think the biggest influence in my life was for sure my mother, with whom I grew up.”
Svante Pääbo
“(…) She sort of was very much into science, and very much stimulated and encouraged me through the years,” said Svante.
To date there is only one set of siblings that have both been awarded the prize. In 1969, Jan Tinbergen, aged 66, received the first prize in economic sciences. Four years later, his younger brother, Nikolaas Tinbergen, was awarded a Nobel Prize, but in physiology or medicine. Nikolaas was also 66 years old.
1 (of 2) Nikolaas Tinbergen.
Photo from the Nobel Foundation archive.
2 (of 2) Jan Tinbergen.
Photo from the Nobel Foundation archive.
Jan was the quiet mathematician and Nikolaas the outgoing adventurer. Jan introduced econometrics, a synthesis between mathematics, economic theory and statistics. Nikolaas received his Nobel Prize for his work in reviving and developing the biological science of animal behaviour: ethology. His first work showed the importance of visual cues that enable female wasps, despite the many different nests they build, to return to the correct one. Read more about the Tinbergens here
Whether brothers, husband and wife, or mother and daughter, each of these family members has made their own contribution to peace, science or literature. Who do you think will join the ‘Nobel Prize family’ next? And, more importantly, how will they have changed our world for the better?
Published March 2025
Nobelprismuseets samling av pristagarföremål utökas med en reservoarpenna. Den har tillhört författaren Ivo Andrić (1892-1975) som fick Nobelpriset i litteratur 1961. På plats i Stockholm för att överlämna pennan är representanter från Belgrads stadsmuseum som haft föremålet i sin ägo.
Belgrads stadsmuseum (The Belgrade City Museum) driver flera kulturinstitutioner, bland annat museet om Ivo Andrić som öppnade 1976 enligt önskemål från författaren. Reservoarpennan påminner om det sociala och konstnärliga engagemang som Ivo Andrić hade och om betydelsen av det skrivna ordet.
”Vi är mycket glada att ett personligt föremål från Ivo Andrić blir en del av vår samling. Föremålet är vår ingång till att berätta om hans rika författarskap och hans liv i tider av krig och förändring”, säger Erika Lanner, Nobelprismuseets chef.
”Det är en stor ära för oss att få möjligheten att bidra till samlingen på Nobelprismuseet med denna donation. Att vara en del av en så viktig samling och tillhöra en krets av skarpa hjärnor som har förbättrat och berikat världen genom sin kreativitet är ett privilegium. Denna penna som Andrić använde för sina manuskript är en symbol för skrivande, litteratur och en författares engagemang som lämnade ett personligt avtryck”, säger Yelena Medaković, direktör för Belgrads stadsmuseum och Ivo Andrić-museet.
Nobelprismuseets utställning Sakerna som förändrar världen visar för första gången upp ett större urval ur samlingen med föremål som skänkts av Nobelpristagare. Utställningen har över 250 föremål. I vardagliga ting som en resväska, en nagelsax eller en burk jordnötssmör gömmer sig berättelser om stora upptäckter, modiga fredsinsatser och nyskapande litteratur. Sakerna ger också ny och oväntad kunskap om personerna bakom Nobelprisen.
Läs mer om Ivo Andrić.
The Nobel Prize Museum is adding a fountain pen to its collection of artefacts from laureates. The pen belonged to author Ivo Andrić (1892–1975), who was awarded the Nobel Prize in Literature in 1961. At the museum in Stockholm to hand over the pen are representatives from the Belgrade City Museum, who have had this artefact in their possession.
The Belgrade City Museum runs several cultural institutions, including the Museum of Ivo Andrić, which opened in 1976 in keeping with the author’s wishes. The fountain pen is a reminder of the social and artistic commitment of Ivo Andrić and of the importance of the written word.
“We are very pleased that a personal item from Ivo Andrić can become part of our collection. This artefact is our gateway to telling the story of his rich writings and his life in times of war and change,” says Erika Lanner, Director of the Nobel Prize Museum.
“It is a great honour and pleasure for us to have the opportunity to enrich the collection of the Nobel Prize Museum with this donation. Being part of such an important collection and belonging to a circle of minds who have improved and enriched the world through their creativity is an enormous privilege. This fountain pen that Andrić used for his manuscripts is a symbol of writing, literature, and the dedication of an author who left his personal mark,” says Yelena Medaković, CEO of the Museum of Belgrade and the Ivo Andrić Museum.
The Nobel Prize Museum’s exhibition These Things Change the World shows for the first time a large selection from the museum’s collection of artefacts donated by Nobel Prize laureates. The exhibition displays more than 250 artefacts. Hidden in everyday objects such as a suitcase, a pair of nail scissors or a jar of peanut butter are stories of great discoveries, courageous peace efforts and innovative literature. These items also provide new and unexpected knowledge about the people behind the Nobel Prizes. Everyday items such as a suitcase, nail scissors or a jar of peanut butter hide stories of great discoveries, courageous peace efforts and innovative literature. The items also provide new and unexpected knowledge about the people behind the Nobel Prizes.
Read more about Ivo Andrić.
Den 7 mars öppnar utställningen Snö och regn skall passera på Nobelprismuseet. Ett antal av Karin Alfredssons fotografier samt filmen Norra ishavet – en resa mot Nordpolen kommer att visas tillsammans med dikter av Jon Fosse, 2023 års Nobelpristagare i litteratur. I samband med öppningen av utställningen släpper Karin Alfredsson sin första bok med en svit om 45 fotografier från de nordliga och arktiska regionerna i Skandinavien.
Titeln på utställningen är lånad från Karin Alfredssons pågående fotografiska bildsvit där hon skildrar platser där människans närvaro varit minimal och knappt gjort några avtryck. Hon intresserar sig för klimatförändringar och vill som konstnär och fotograf bidra till engagemang i miljöfrågor genom fotografier av landskap, hav och sjöar. Karin Alfredsson har på senare år fått mycket uppmärksamhet för sina fotografier med dess måleriska kvaliteter.
Karin Alfredsson har funnit en själsfrände i den norske författaren Nobelpristagaren Jon Fosse. I hans dikter möter vi bilder av skog, fjäll, sjöar, mörker och ljus, inför vilka människans litenhet och sårbarhet framträder. Två av Jon Fosses dikter är med i utställningen. Fjället håller andan och Det mörknar. Textstyckena har valts ut i dialog mellan Karin Alfredsson och Jon Fosse.
”När jag tar en bild behöver jag invänta rätt tillfälle. Jag tar mig ut i väglöst land där naturen är i fred, oftast senhöst och vinter. Till fots eller på skidor. Jag måste landa på platsen men även i mig själv. Det handlar om att finna ett tillstånd i mig själv där jag möter naturen. Först då kan jag ta mina fotografier”, säger Karin Alfredsson.
”Konst som ägnar sig åt landskap har fått ett ökat intresse i och med klimatförändringarna. Det känns väldigt roligt att få visa Karin Alfredssons storslagna fotografier ihop med Jon Fosses texter. Utställningen får en att stanna upp och fundera över hur vi vill att vår framtid ska vara”, säger Erika Lanner, chef för Nobelprismuseet.
2018 mönstrade Karin Alfredsson på som fältassistent på isbrytaren Odens forskningsexpedition. Uppe på däck i kylan, har hon med kameran filmat och fotograferat ismassorna, vidderna, himlen och havet. Hon har också tagit ljud av vinden, isen och Odens maskiner. Filmen är sedan ljud- och tonsatt av kompositören Sebastian Öberg.
Karin Alfredsson är född i Jämtland och uppvuxen på Frösön. Snö och regn skall passera är titeln på en pågående fotografisk bildsvit. Karin Alfredsson kan tillbringa långa perioder i väglöst land dit hon tar sig på skidor eller till fots. Där tar hon sig tid att lära känna platsen och invänta rätt förutsättningar för sina bilder. Fotografierna är från nordligaste Sverige och Norge samt från Nordpolen.
Jon Fosse är född på norska Vestlandet och idag bosatt i Norge och Österrike. Han är författare och dramatiker. Sedan debuten 1983 har han givit ut cirka fyrtio böcker i olika genrer och översatts till över sextio språk. Hans dramatik har spelats över hela världen. 2023 tilldelades Jon Fosse Nobelpriset i litteratur med motiveringen ”För hans nyskapande dramatik och prosa som ger röst åt det osägbara”.
On 7 March, the exhibition Snow and Rain Shall Pass will open at the Nobel Prize Museum. A selection of Karin Alfredsson’s photographs as well as her short film Arctic Ocean – A Journey to the North Pole will be on display together with poems by Jon Fosse, the 2023 Nobel Prize laureate in literature. In connection with the opening of the exhibition, Karin Alfredsson is releasing her first book with a series of 45 photographs from the northern and Arctic regions of Scandinavia.
The title of the exhibition was borrowed from that of Karin Alfredsson’s ongoing photographic suite, in which she depicts places where the human presence has been minimal and has made hardly any impression. She is interested in climate change and, as an artist and photographer, would like to help generate engagement in environmental issues through photographs of landscapes, seas and lakes. In recent years, she has received a lot of attention for her photographs with their painterly qualities.
Karin Alfredsson has found a kindred spirit in Norwegian author and Nobel Prize laureate Jon Fosse. In his poems we encounter images of forests, mountains, lakes, darkness and light, in the face of which human smallness and vulnerability emerge. Two of Fosse’s poems are part of the exhibition: The mountain holds its breath and It darkens. The text selections have been chosen through a dialogue between Karin Alfredsson and Jon Fosse.
“When I take a picture, I need to wait for the right moment. I go out into roadless countryside where nature is at peace, usually in late autumn and winter. On foot or on skis. I have to land in that place, but also in myself. It’s about finding a condition in myself where I meet nature. Only then can I take my photographs”, says Karin Alfredsson.
“Art that is devoted to landscapes has become increasingly interesting due to climate change. It’s a great pleasure to be able to show Karin Alfredsson’s magnificent photographs together with Jon Fosse’s texts. The exhibition makes us stop and think about how we want our future to be,” says Erika Lanner, Director of the Nobel Prize Museum.
About the film Arctic Ocean – A Journey to the North Pole
In 2018, Karin Alfredsson signed on as a field assistant on the Swedish icebreaker Oden’s research expedition. Up on deck in the cold, she filmed and photographed ice floes, open expanses, sky and sea with her camera. She also recorded the sounds of wind, ice and the Odin’s engines. The film was then given a soundtrack and was set to music by composer Sebastian Öberg.
Karin Alfredsson was born in Jämtland, northern Sweden, and grew up on the island of Frösön. Snow and Rain Shall Pass is the title of her ongoing photographic series. Alfredsson can spend long periods in roadless countryside that she travels to on skis or on foot. There she takes time to get to know the place and await the right conditions for her pictures. The photographs are from northernmost Sweden and Norway as well as from the North Pole.
Jon Fosse was born in Western Norway and currently lives in Norway and Austria. He is an author and playwright. Since his debut in 1983, he has published some 40 books in various genres that have been translated into more than 60 languages. His plays have been performed all over the world. In 2023, Jon Fosse was awarded the Nobel Prize in Literature “for his innovative plays and prose which give voice to the unsayable”.
English
Swedish
Japanese (pdf)*
Nobelföreläsning, 7 december 1994
Under det senaste katastrofala världskriget var jag en liten pojke och bodde i en avlägsen skogig dalgång på ön Shikoku i den japanska arkipelagen, tusentals kilometer härifrån. På den tiden var det två böcker som verkligen fascinerade mig: Huckleberry Finns äventyr och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Hela världen var vid denna tid översköljd av vågor av fasa. Läsningen av Huckleberry Finn gjorde det möjligt för mig att rättfärdiga min vana att nattetid bege mig upp i bergens skogar och sova bland träden med en känsla av trygghet som jag aldrig kunde finna inomhus. Huvudpersonen i Nils Holgerssons underbara resa förvandlas till en liten varelse som förstår fåglarnas språk och ger sig ut på en äventyrsfylld resa. Från denna berättelse hämtade jag lustfyllda känslor av olika slag. För det första fick jag klart för mig, där jag levde i den djupa skogen på ön Shikoku på samma sätt som mina förfäder hade gjort för länge sedan, att denna värld och detta sätt att leva i sig innebar en sann befrielse. För det andra blev jag förtjust i Nils och identifierade mig med honom, en busig liten pojke som medan han reser genom Sverige samarbetar med och kämpar för vildgässen och härigenom förvandlas till en pojke som fortfarande är oskuldsfull men ändå fylld av både självkänsla och anspråkslöshet. När Nils till slut återvänder hem vågar han tala med sina föräldrar. Jag tror att den glädje jag fick ut av berättelsen ytterst ligger i språket, ty jag kände mig renad och upplyftad av att få följa Nils i talet. Hans ord lyder som följer: “‘Mor och far, jag är stor, jag är människa igen!’ ropade han.” I fransk översättning: “‘Maman, Papa! Je suis grand, je suis de nouveau un homme!’ cria-t-il.”
Jag fascinerades speciellt av orden “je suis de nouveau un homme!” Under min uppväxttid drabbades jag av ständiga prövningar på livets olika områden i familjen, i mitt förhållande till det japanska samhället och i mitt allmänna levnadssätt under senare hälften av nittonhundratalet. Jag har överlevt genom att ge uttryck åt dessa mina lidanden i romanform. Härvid har jag kommit på mig själv med att nästan suckande upprepa orden: “je suis de nouveau un homme!” Att på detta sätt tala om mig själv är kanhända föga passande för denna plats och detta tillfälle. Men låt mig ändå få säga att grunden för mitt skrivande alltid har varit att utgå ifrån mitt privata liv och sedan sammanlänka det med samhället, staten och världen. Jag hoppas ni ursäktar att jag ägnar ytterligare en liten stund åt mitt privata liv.
För ett halvt sekel sedan, när jag bodde djupt inne i den där skogen, läste jag Nils Holgerssons underbara resa och kände att den rymde två profetior. Den ena var att jag en dag kanske skulle lära mig att förstå fåglarnas språk. Den andra var att jag en dag kanske skulle få flyga iväg tillsammans med mina kära vildgäss – helst till Skandinavien.
Efter mitt giftermål föddes vårt första barn med ett mentalt handikapp. Vi gav honom namnet Hikari, som betyder “ljus” på japanska. Som liten reagerade han bara på vilda fåglars kvitter och aldrig på mänskliga röster. En sommar när han var sex år gammal bodde vi i vårt hus på landet. Han hörde ett par vattenrallars (Rallus aquaticus) skarpa läten bortifrån sjön bakom dungen och han sa med samma speakerröst som på det inspelade bandet med vildfågelsång: “Detta är vattenrallar”. Detta var första gången någonsin som min son uttalade mänskliga ord. Från och med då började min fru och jag att verbalt kommunicera med vår son.
Hikari arbetar nu på en yrkesskola för handikappade, en institution som bygger på ideer från Sverige. Under tiden har han komponerat musikstycken. Det var fåglarna som var ursprunget och medlet till att han började komponera mänsklig musik. På mina vägnar har således Hikari uppfyllt profetian om att jag en dag kanske skulle förstå fåglarnas språk. Jag måste också säga att mitt liv skulle ha varit omöjligt utan min hustru, med hennes flödande rikedom på kvinnlig styrka och visdom. Hon har varit själva personifikationen av Akka, Nils ledargås. Tillsammans med henne har jag flugit till Stockholm, och därmed har också den andra av profetiorna till min oerhörda glädje gått i uppfyllelse.
Kawabata Yasunari, den förste japanske författare som beträtt detta podium som Nobelpristagare i litteratur, höll en Nobelföreläsning som bar titeln Japan, det sköna, och jag själv. Den var på samma gång mycket vacker och mycket vag, vague. Jag använder det engelska ordet vague som likvärdigt med det japanska ordet aimaina. Detta japanska adjektiv kan översättas till engelska på flera olika sätt. Det slags vaghet som Kawabata medvetet valt finns med redan i själva titeln på hans föreläsning. Den kan återges som “jag själv av det sköna Japan”. Vagheten i hela titeln härrör ifrån den japanska partikeln “no” (bokstavligen engelskans “of”) som binder samman “mig själv” och “det sköna Japan”.
Vagheten i titeln ger utrymme för flera olika tolkningar av dess innebörd. Den kan betyda “jag själv som en del av det sköna Japan”, där partikeln “no” betecknar förhållandet mellan det substantiv som följer efter den och det substantiv som föregår den som ett ägande, eh samhörighet eller en tillhörighet. Den kan även betyda “det sköna Japan och jag själv”, varvid partikeln förenar de båda substantiven appositionellt, som fallet är i den engelska titeln på Kawabatas föreläsning, som översatts av en av de främsta amerikanska specialisterna på japansk litteratur. Hans översättning lyder: “Japan, the beautiful, and myself”. I denna expertöversättning är il traduttore (översättaren) inte på minsta sätt någon traditore (förrädare).
Under denna titel talade Kawabata om ett unikt slag av mysticism som förekommer inte bara i japanskt tänkande utan även vidgat i det orientaliska tänkandet. Med “unikt” avser jag här dragningen mot zenbuddhismen. Även som den nittonhundratalsförfattare Kawabata är beskriver han sitt sinnestillstånd med ord hämtade från dikter skrivna av medeltida zenmunkar. De flesta av dessa dikter handlar om den språkliga omöjligheten att säga sanningen. Enligt sådana dikter finns orden instängda inom sina slutna skal. Som läsare kan man inte förvänta sig att det någonsin ur dessa dikter skall komma ord som kan nå fram till en. Man kan aldrig förstå eller känna sig tilltalad av dessa zendikter annat än genom att ge upp sig själv och beredvilligt föras rakt in i dessa ords slutna skal.
Vad fick Kawabata att fatta det djärva beslutet att läsa upp dessa ytterligt esoteriska dikter på japanska inför publiken i Stockholm? Jag ser nästan nostalgiskt tillbaka på det rättframma mod som han uppnådde mot slutet av sin framstående bana och med vilket han avgav en sådan trosbekännelse. Kawabata hade varit en konstens pilgrim i flera decennier och under dessa hade han skapat en mängd mästerverk. Efter dessa pilgrimsår var det endast genom att avlägga en bekännelse om hur fascinerad han blivit av dessa otillgängliga japanska dikter, som trotsar varje försök att till fullo förstå dem, som han kunde tala om “Japan, det sköna, och jag själv”, det vill säga om den värld i vilken han levde och den litteratur som han skapade.
Det är dessutom värt att notera att Kawabata avslutade sin föreläsning som följer:
Mina verk har beskrivits som verk av tomhet, men det får inte förstås som västerländsk nihilism. Den andliga grunden framstår som helt annorlunda. Dogen gav sin dikt om årstiderna titeln “Inneboende verklighet”, och även när han besjöng årstidernas skönhet var han djupt försjunken i zen.
Även här spårar jag en modig och rättfram självkänsla. Å ena sidan förklarar sig Kawabata i allt väsentligt tillhöra zenbuddhismens filosofiska tradition och den estetiska känslighet som genomsyrar orientens klassiska litteratur. Men å andra sidan vinnlägger han sig om att särskilja den tomhet som tillskrivs hans egna verk ifrån västerländsk nihilism. Härmed vänder han sig oförblommerat till de mänsklighetens kommande generationer till vilka Alfred Nobel satte sitt hopp och sin tro.
Uppriktigt sagt känner jag mig mindre andligt besläktad med Kawabata, min landsman som stod här för tjugosex år sedan, än med den irländske poeten William Butler Yeats, som tilldelades Nobelpriset i litteratur för sjuttioett år sedan, när han var ungefär lika gammal som jag. Jag gör givetvis inte anspråk på att jämföra mig med diktargeniet Yeats. Jag är blott en ödmjuk efterföljare bosatt i ett land som ligger mycket långt ifrån hans. Som William Blake, vars verk Yeats gav nytt värde och återskänkte det höga anseende det åtnjuter i detta århundrade, en gång skrev: “Över Europa och Asien till Kina och Japan likt ljungeldar”.
Under de senaste åren har jag varit sysselsatt med att skriva en trilogi som jag önskar skall bli krönet på min litterära verksamhet. Hittills har de första två delarna givits ut och jag har nyligen avslutat den tredje och sista delen. På japanska har den fått titeln “Ett flammande grönt träd”. Denna titel har jag hämtat från en strof ur Yeats dikt “Vacillation”:
A tree there is that from its topmost bough
Is half all glittering flame and half all green
Abounding foliage moistened with the dew …
(W. B. Yeats: Vacillation, 11–13)
Min trilogi är i själva verket genomdränkt av flödande influenser från hela Yeats diktning. Med anledning av Yeats Nobelpris lade den irländska senaten, för att gratulera honom, fram en motion med bland annat följande innehåll:
” … det erkännande som nationen, genom hans framgång, har vunnit för
sina framstående bidrag till kulturen i världen.”
” … ett släkte som hitintills inte hade vunnit tillträde till kretsen av nationer
med inbördes respekt för varandra.”
” … Vår civilisation kommer att bygga sitt värde på senator Yeats namn.”
“det kommer alltid att finnas en fara för krigshets bland människor som befinner
sig på tillräckligt avstånd ifrån förstörelselustans vanvett.”
(Nobelpriset: Gratulationer till senator Yeats)
Yeats är den författare i vars kölvatten jag skulle vilja följa. Jag skulle vilja göra det för en annan nations skull, en nation som nu har “vunnit tillträde till kretsen av nationer med inbördes respekt för varandra”, om än snarast till följd av sin elektroniska teknologi och sin biltillverkning. Och jag skulle vilja göra det som medborgare i en av dessa nationer som har hetsats in i “förstörelselustans vanvett”, såväl på sin egen jord som på sina grannländers.
Som medborgare i det nutida Japan och med våra gemensamma bittra minnen från det förflutna inpräglade i själen kan jag inte förena mig med Kawabata i yttrandet: “Japan, det sköna, och jag själv”. Nyss berörde jag “vagheten” i titel och innehåll i Kawabatas föreläsning. I resten av min föreläsning skulle jag vilja använda ordet “kluven”, enligt den distinktion som har gjorts av den framstående brittiska poeten Kathleen Raine; en gång sade hon om William Blake att han snarare var kluven än vag. Jag kan inte tala om mig själv annat än genom att uttrycka det: “Japan, det kluvna, och jag själv”.
Min erfarenhet är att dagens Japan, efter etthundratjugo år av modernisering alltsedan landet öppnades, är kluvet mellan två motsatta poler. Också jag lever som författare med denna polarisering inpräglad i mig likt ett djupt ärr.
Denna kluvenhet, som är så stark och så genomgripande att den splittrar både staten och dess folk, kommer till synes på olika sätt. Moderniseringen av Japan har inriktats på att lära av och efterlikna västerlandet. Men Japan är trots allt beläget i Asien och har hållit hårt fast vid sin traditionella kultur. Japans kluvenhet drev landet till en ställning som inkräktare i Asien. Å andra sidan förblev det moderna Japans kultur, som ju förutsatte en total öppenhet gentemot väst, under lång tid någonting dunkelt och outgrundligt för västerlandet, eller den blev åtminstone ett hinder för förståelsen från västs sida. Till yttermera visso drevs Japan till isolering från andra asiatiska länder, inte bara politiskt utan även socialt och kulturellt.
I den moderna japanska litteraturhistorien var det de efterkrigsförfattare som äntrade den litterära scenen omedelbart efter det senaste kriget, med djupa sår efter katastrofen men ändå fyllda av hopp om pånyttfödelse, som visade störst uppriktighet och medvetenhet om sin uppgift. Under svåra våndor försökte de gottgöra de omänskliga grymheter som hade begåtts av de japanska trupperna i asiatiska länder samtidigt som de ville överbrygga de djupa klyftor som fanns inte bara mellan västerlandets industriländer och Japan utan även mellan afrikanska och latinamerikanska länder och Japan. Endast på detta sätt ansåg de sig ödmjukt kunna söka försoning med den övriga världen. Det har alltid varit min strävan att inte släppa taget om den litterära tradition som gått i arv från dessa författare.
Den nutida staten Japan och dess folk kan i sin postmoderna fas inte präglas av annat än ambivalens. Mitt i Japans moderniseringsprocess inträffade det andra världskriget, ett krig som hade framsprungit ur en förvillelse i just själva moderniseringsprocessen. Nederlaget i detta krig för femtio år sedan erbjöd en möjlighet för Japan och japanerna att i egenskap av detta krigs drivande kraft försöka åstadkomma en pånyttfödelse ur det enorma elände och lidande som har skildrats av de japanska författarnas “efterkrigsskola”. Som moralisk stötta för de japaner som eftersträvade en sådan pånyttfödelse tjänade demokratin som idé samt deras egen fasta föresats att aldrig mer föra krig. Paradoxalt nog var det japanska folk och den japanska stat som levde med en sådan moralisk stötta ingalunda oskyldiga utan var besudlade av sitt eget förflutna som angripare av andra asiatiska länder. Denna moraliska stötta påverkades också av de döda offren för de kärnvapen som för första gången hade använts i Hiroshima och Nagasaki liksom av de överlevande och deras avkomlingar som utsatts för radioaktiv strålning (däribland tiotusentals med koreanska som modersmål).
På senare år har man riktat kritik mot Japan och antytt att landet borde ställa fler trupper till Förenta Nationernas förfogande och därigenom spela en aktivare roll för att bevara och återställa freden i olika delar av världen. Varje gång vi hör sådan kritik blir vi tunga till sinnes. Efter andra världskrigets slut var det ett kategoriskt imperativ för oss att i en central artikel av vår nya författning deklarera att vi för alltid skulle avhålla oss från krig. Vi japaner har valt principen om evig fred som moralisk grundval för vår pånyttfödelse efter kriget.
Jag är förvissad om att principen möter störst förståelse i västländerna med deras långa tradition av tolerans för värnpliktsvägran av samvetsskäl. I själva Japan har det hela tiden förekommit försök från olika håll att ur författningen stryka artikeln om att avhålla sig från krig och man har i detta syfte utnyttjat varje tillfälle till att dra fördel av påtryckningar från utlandet. Men att ur vår författning stryka principen om evig fred vore ingenting annat än ett förräderi mot Asiens folk och mot offren för atombomberna i Hiroshima och Nagasaki. För mig som författare är det inte svårt att föreställa sig vad ett sådant förräderi skulle leda till.
Den japanska författning som gällde före kriget och som postulerade enväldet såsom överlägset den demokratiska principen åtnjöt visst stöd hos den breda massan. Trots att vi nu har den halvsekelgamla nya författningen, lever det i själva verket på vissa håll kvar en folklig böjelse att stödja den gamla, och det inte enbart av nostalgiska skäl. Om Japan skulle institutionalisera en annan princip än den som vi nu i femtio år har bekänt oss till, skulle detta omintetgöra den fasta föresats som vi deklarerade i efterkrigsruinerna av vårt misslyckade försök till modernisering, den fasta föresatsen att upprätta och göra gällande begreppet universell humanitet. Detta kan jag inte låta bli att se som en fara, och då talar jag som en vanlig enkel individ’.
Det som jag här i min föreläsning kallar Japans “kluvenhet” är ett slags kroniskt sjukdomstillstånd som har rått under hela den moderna tiden. Japans ekonomiska välstånd går inte heller fritt från det, åtföljt som det är av alla möjliga slags potentiella faror som hänger samman med strukturen hos världsekonomin och omsorgen om vår miljö. “Kluvenheten” i detta avseende tycks hela tiden bli större. Den kanske är ännu mer uppenbar för övriga världens kritiska ögon än för oss inom landet. Djupt nere i den första efterkrigstidens ekonomiska bottenläge lyckades vi hitta en förmåga att uthärda och att aldrig förlora hoppet om att kunna återhämta oss. Det kanske låter konstigt att säga så, men vi tycks besitta lika stor förmåga att uthärda vår ängslan för de ödesdigra konsekvenser som vårt nuvarande välstånd ger upphov till. Sett från en annan sida verkar det nu vara på väg att uppstå en ny situation som innebär att Japans välstånd inlemmas i den starka potentiella expansionen inom såväl produktion som konsumtion i Asien som helhet.
Jag tillhör de författare som har en önskan att skapa seriösa litterära verk som skiljer sig ifrån de romaner som bara återspeglar Tokyos enorma konsumtionskulturer och hela världens subkulturer. Vilken identitet skall jag då söka som japan? W. H. Auden definierade en gång romanförfattaren på följande sätt:
... , among the Just
Be just, among the Filthy filthy too,
And in his own weak person, if he can,
Must suffer dully all the wrongs of Man.
(“The Novelist”, 11–14)
Detta har blivit mitt sätt att leva (eller “habit of life”, för att tala med Flannery O’Connor) eftersom jag är författare till yrket.
För att definiera en önskvärd japansk identitet skulle jag vilja välja ordet “anständig”, som är ett av de adjektiv som George Orwell ofta använde, vid sidan av ord som “human”, “sund” och “behaglig”, när han skulle beskriva de romanfigurer han var mest förtjust i. Detta bedrägligt enkla epitet kanske framstår i bjärt kontrast till ordet “kluven” som jag använde när jag identifierade mig i “Japan, det kluvna, och jag själv”. Det föreligger en omfattande och ironisk brist på överensstämmelse mellan det intryck japanerna ger när de betraktas utifrån och det intryck de själva vill ge.
Jag hoppas att Orwell inte skulle komma med några invändningar om jag använde ordet “anständig” som synonym till “humanistisk”, eller på franska humaniste, ty gemensamt för båda dessa ord är att de inbegriper egenskaper som tolerans och mänsklighet. Bland våra förfäder fanns några pionjärer som flitigt bemödade sig om att bygga upp den japanska identiteten som just “anständig” eller “humanistisk”.
En sådan person var framlidne professorn Kazuo Watanabe, som forskade i den franska renässansens litteratur och tänkande. Omgiven av den vanvettiga patriotiska glöd som härskade strax före och i mitten av andra världskriget närde Watanabe ensam drömmen om att kunna sammanföra den humanistiska människosynen med den traditionella japanska känsla för skönhet och natur som lyckligtvis inte helt hade blivit utrotad. Jag måste skyndsamt tillägga att professor Watanabe hade en uppfattning om skönhet och natur som skilde sig från den som formuleras av Kawabata i hans “Japan, det sköna, och jag själv”.
Det sätt som Japan hade använt för att bygga upp en modern stat efter västerländsk modell var katastrofalt. På sätt som skilde sig från men ändå delvis sammanföll med denna process hade japanska intellektuella försökt överbrygga klyftan mellan väst och det egna landet där denna var som allra djupast. Det måste ha varit ett mödosamt arbete, eller travail, men det var också ett arbete fyllt till brädden med glädje. Professor Watanabes studie av François Rabelais utgör sålunda en av de mest framstående och fruktbara vetenskapliga prestationerna i Japans intellektuella värld.
Watanabe studerade i Paris före andra världskriget. När han berättade för sin akademiske handledare om sin önskan att översätta Rabelais till japanska, svarade den ansedde äldre franske forskaren den ambitiöse unge japanske studenten med orden: “L’entreprise inoui’e de la traduction en Japonais de l’intraduisible Rabelais” (det exempellösa företaget att översätta den: oöversättlige Rabelais till japanska). En annan fransk forskare svarade med oförställd häpnad: “Belle entreprise Pantagruélique” (ett beundransvärt pantagrueliskt företag). Inte nog med att Watanabe trots allt detta fullföljde sitt storslagna företag under eländiga förhållanden under kriget och den amerikanska ockupationen utan han gjorde även sitt yttersta för att till dåtidens förvirrade och desorienterade Japan överflytta liv och tankar från de franska humanister som var föregångare, samtida och efterföljare till François Rabelais.
I såväl mitt liv som mitt skrivande har jag varit lärjunge till professor Watanabe. Jag påverkades av honom i två avgörande avseenden. Det ena var i min metod för romanskrivande. Av hans Rabelais-översättning lärde jag mig i konkret form det som Michail Bachtin formulerade som “den groteska realismens bildsystem eller det folkliga skrattets kultur”: betydelsen av konkreta och fysiska principer; överensstämmelsen mellan kosmiska, samhälleliga och fysiska element; överlappningen mellan döden och begäret efter återfödsel; och så skrattet som undergräver hierarkiska relationer.
Bildsystemet gjorde det möjligt för mig; en person som var född och uppvuxen i en periferisk, marginell randregion i det perifera, marginella randlandet Japan, att hitta litterära metoder för att nå fram till det universella. Med en sådan bakgrund representerar jag inte Asien som en ny ekonomisk stormakt utan ett Asien som genomsyrats av ständig fattigdom och kaotisk fertilitet. Genom att vi delar gamla, välbekanta och fortfarande levande metaforer står jag på samma sida som författare som Kim Ji-ha från Korea, Chon I och Mu Jen, båda från Kina. För mig består världslitteraturens broderskap på ett konkret plan av sådana relationer. Jag har en gång deltagit i en hungerstrejk för en begåvad koreansk poets politiska frihet. Nu är jag djupt oroad för hur det har gått för de begåvade kinesiska romanförfattare som har varit berövade sin frihet ända sedan händelsen på Himmelska Fridens Torg.
Ett annat sätt på vilket professor Watanabe har påverkat mig är genom sina tankar om humanismen. Jag uppfattar den som kvintessensen av Europa som en levande helhet. Det är en tanke som även kommer till synes i Milan Kunderas definition av romanens väsen. Utgående ifrån sina omsorgsfulla studier av historiska källor skrev Watanabe analyserande biografier, med Rabelais i centrum, om olika personer från Erasmus till Sébastien Castellion och om kvinnorna runt Henrik IV från drottning Marguerite till Gabrielle Destré. Härigenom hade Watanabe för avsikt att undervisa japanerna om humanismen, om vikten av tolerans, om hur lätt människan kan ta skada av sina förutfattade meningar eller av maskiner som hon själv har skapat. Hans uppriktighet fick honom att citera yttrandet av den danske filologen Kristoffer Nyrop: “De som inte protesterar mot krig är medskyldiga till krig”. I sin strävan att till Japan överföra humanismen som utgörande själva grundvalen till västerländskt tänkande gav sig Watanabe modigt i kast med såväl l’entreprise inouïe som la belle entreprise Pantagruélique.
Påverkad som jag är av Watanabes humanism önskar jag se min uppgift som romanförfattare att ge både dem som uttrycker sig med ord och deras läsare en möjlighet att återhämta sig efter sina egna och sin tidsålders lidanden och att läka såren i sina själar. Jag sade förut att jag är splittrad mellan de båda motsatta polerna i den kluvenhet som är kännetecknande för japanerna. Med hjälp av litteraturen har jag bemödat mig om att finna bot och läkning för dessa smärtor och sår. Jag har också bemödat mig om att be för att mina japanska landsmän också de skall återhämta sig och få sina sår läkta.
Min mentalt handikappade son Hikari, om ni tillåter att jag nämner honom igen, hittade genom fågelröster fram till Bachs och Mozarts musik och började till slut komponera egna verk. De små stycken som han först komponerade var fyllda av frisk lyskraft och glädje. De liknade dagg som glittrade på grässtrån. Det engelska ordet innocence, oskuldsfullhet, är sammansatt av in “inte” och nocere “göra illa”, det vill säga “inte göra illa”. I detta hänseende blev Hikaris musik ett naturligt vidareflöde av kompositörens egen oskuldsfullhet.
Allt eftersom Hikari fortsatte att komponera fler verk kunde jag inte undgå att i hans musik också höra “rösten av en gråtande och mörk själ”. Mentalt handikappad som han var blev det hans ihärdiga möda som försåg hans komponerande eller hans “habit of life” med en ökad kompositionell teknik och en fördjupad begreppsförmåga. Detta gjorde i sin tur att han i djupet av sitt hjärta kom att upptäcka en fond av mörk sorg som han än så länge inte hade förmått identifiera med ord.
“Rösten av en gråtande och mörk själ” är vacker, och genom att ge den musikaliskt uttryck finner han bot för sin mörka sorg. Dessutom har hans musik vunnit erkännande för sin förmåga att ge bot och lindring också till hans lyssnare idag. Detta ger mig en grund för min tro på konstens utomordentliga läkekraft.
Denna min tro har inte till fullo bekräftats. Även om jag är en svag människa, “a weak person”, för att tala med Auden, skulle jag med hjälp av denna overifierbara tro vilja “suffer dully all the wrongs”, ta på mig lidandet för alla de orättfärdigheter som hopats under nittonhundratalet som ett resultat av den ohyggliga utvecklingen inom teknologi och transport. Som en människa med en periferisk, marginell rand tillvaro här i världen skulle jag vilja hitta ett sätt – ett sätt som jag hoppas blir ett anspråkslöst, anständigt och humanistiskt bidrag på vilket jag kan vara till någon liten nytta för att bringa mänskligheten bot och försoning.
Översättning från engelska: Ulla Roseen
* Manuscript version.
Nobel Prize in Literature 2010
Peruvian author Mario Vargas Llosa passed away on 13 April, aged 89. Vargas Llosa was born in Arequipa, Peru. In the 1960s, Latin American literature experienced rapid development that has come to be called El Boom. Vargas Llosa was at the heart of this explosion. His extensive authorship consists mostly of novels, but also of plays, essays and more.
Read more in the biography
Listen to Mario Vargas Llosa read from his book “The Storyteller”
Hundreds or thousands of nominations are received for the Nobel Prize every year from members of academies, university professors, scientists, previous Nobel Prize laureates, members of parliamentary assemblies and more.
The Nobel Prize medal.
© Nobel Prize Outreach. Photo: Clément Morin.
This year’s Nobel Prize announcements will take place 6–13 October. All announcements will be streamed live here on nobelprize.org.
Photo: Patrik Lundin/The Royal Swedish Academy of Sciences
This year’s laureates used tools from physics to construct methods that helped lay the foundation for today’s powerful machine learning.
The Nobel Prize in Chemistry 2024 is about proteins, life’s ingenious chemical tools.
Victor Ambros and Gary Ruvkun discovered microRNA, a new class of tiny RNA molecules that play a crucial role in gene regulation.
The Nobel Prize in Literature 2024 is awarded to the South Korean author Han Kang, “for her intense poetic prose that confronts historical traumas and exposes the fragility of human life.”
The grassroots movement of atomic bomb survivors from Hiroshima and Nagasaki, also known as Hibakusha, is receiving the Nobel Peace Prize for its efforts to achieve a world free of nuclear weapons and for demonstrating through witness testimony that nuclear weapons must never be used again.
This year’s laureates have provided new insights into why there are such vast differences in prosperity between nations.
This year’s Peace Prize exhibition tells the powerful story of Nihon Hidankyo and their work for a nuclear weapon-free world.
The co-chairs of Nihon Hidankyo viewing the traditional torch light procession in Oslo from a balcony at the Grand Hotel in Oslo, Norway, 10 December 2024.
© Nobel Prize Outreach. Photo: Jo Straube
A large selection of artefacts from Nobel Prize laureates is on display.
Malala Yousafzai – awarded the 2014 Nobel Peace Prize – donated this scarf to the Nobel Prize Museum which she wore when she argued for all children's right to education at the United Nations headquarters in 2013.
Photo: Nobel Prize Museum
Work by Karin Alfredsson shows a magnificent nature, strongly threatened by climate change. Poems by literature laureate Jon Fosse are also included in the exhibition.
Karin Alfredsson: Snow and Rain Shall Pass
Photo: Karin Alfredsson
How much do you know about blood types? Try out in this game.
Learn about conditioned reflexes in this interactive game.
This fast-paced game relies on a keen knowledge of food containing vitamin B1.
Author Mario Vargas Llosa died on 13 April 2025 in Lima, Peru. He was awarded the Nobel Prize in Literature 2010 “for his cartography of structures of power and his trenchant images of the individual’s resistance, revolt, and defeat”.
Sir J. Fraser Stoddart passed away on 30 December 2024, aged 82. He was awarded the Nobel Prize in Chemistry 2016 “for the design and synthesis of molecular machines”.
Former US President Jimmy Carter passed away on 29 December 2024. He was awarded the Nobel Peace Prize 2002 “for his decades of untiring effort to find peaceful solutions to international conflicts, to advance democracy and human rights, and to promote economic and social development”.
Chemist Martin Karplus passed away on 28 December 2024, aged 94. He was awarded the 2013 Nobel Prize in Chemistry “for the development of multiscale models for complex chemical systems”.
The missing laureate
Which prominent public figure was nominated several times but never awarded a Nobel Prize?
The correct answer is Mahatma Gandhi. Gandhi was nominated in 1937, 1938, 1939, 1947 and, finally, a few days before he was murdered in January 1948. Read more about Mahatma Gandhi – the missing laureate
The first nominated woman
Between 1901 and 2024 the Nobel Prize and prize in economic sciences have been awarded 66 times to women. One female laureate was nominated for a Nobel Prize already in 1901 – whom?
The right answer is Bertha von Suttner. She was nominated already in 1901 and awarded the Nobel Peace Prize 1905.
Read more about Bertha von Suttner
See all first nominated women
Shared prizes
A Nobel Prize can be shared by up to three individuals. This happens often in scientific prize categories, but rarely for the Nobel Prize in Literature. The literature prize has never been shared by three laureates, but has, on occasion, been shared by two individuals. Do you know how many of the 117 literature prizes since 1901 that were shared by two laureates? 4 times, 8 times or 12 times?
The right answer is 4 times:
1904 – Frédéric Mistral, José Echegaray
1917 – Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan
1966 – Shmuel Agnon, Nelly Sachs
1974 – Eyvind Johnson, Harry Martinson
They work for a peaceful future for humanity
The grassroots movement Nihon Hidankyo was awarded the 2024 Nobel Peace Prize. The members of the movement are survivors of an attack which used a particular type of weapon. Nuclear weapons, chemical weapons or land mines?
The right answer is nuclear weapons. The Nobel Peace Prize 2024 was awarded to Nihon Hidankyo “for its efforts to achieve a world free of nuclear weapons and for demonstrating through witness testimony that nuclear weapons must never be used again.” Read more about the prize to Nihon Hidankyo here
The Nobel Prize amount
On 27 November 1895, a year before his death, Alfred Nobel signed the famous will which would implement some of the goals to which he had devoted so much of his life. Nobel stipulated in his will that most of his estate, more than SEK 31 million (today approximately SEK 2.2 billion) should be converted into a fund and invested in “safe securities.” The income from the investments was to be “distributed annually in the form of prizes to those who during the preceding year have conferred the greatest benefit to humankind.”
In 1901, the Nobel Prize amount was 150,782 SEK per unshared prize. Do you know the prize amount for 2024? 2 million Swedish kronor (SEK), 6 million Swedish kronor (SEK) or 11 million Swedish kronor (SEK)?
The right answer is 11 million Swedish kronor (SEK) per prize category.
Nobel Prize in Physics 2024 – awarded jointly to John J. Hopfield and Geoffrey Hinton
This year’s Nobel Prize in Physics rewards inventions linked to … what? Exoplanets, attoseconds or artificial intelligence (AI)?
The right answer is Artificial intelligence (AI). Read more: They used physics to find patterns in information
See all 2024 Nobel Prizes here
The secrecy rule
Each year, thousands of members of academies, university professors, scientists, previous Nobel Prize laureates, members of parliamentary assemblies and more are asked to submit candidates for the Nobel Prizes for the coming year. Access to information about a given year’s candidates and/or nominators is not given until quite a few years have passed, according to the secrecy rule. Do you know how many years? 25, 50 or 75 years?
The right answer is 50 years. According to the Statutes of the Nobel Foundation, the prize awarding institutions can never confirm, or deny, whether someone has been nominated for the Nobel Prize until the full list of nominations is made public after 50 years.
Nominated but never awarded
A well-known leader and pacifist was nominated for the Nobel Peace Prize several times, but was never awarded. Who was it? Nelson Mandela, Mahatma Gandhi or Dalai Lama?
The right answer is Mahatma Gandhi. Gandhi was nominated in 1937, 1938, 1939, 1947 and, finally, a few days before he was murdered in January 1948. Read more here: Mahatma Gandhi, the missing laureate. Nelson Mandela was awarded the Nobel Peace Prize in 1993 and Dalai Lama in 1989.
Nobel names in the periodic table
Do you know how many elements bear the names of Nobel Prize laureates? 4, 8 or 18?
The right answer is 8. There are eight elements named after Nobel Prize laureates:
Curium, 96, named after Marie and Pierre Curie, Nobel Prize in Physics 1903
Einsteinium, 99, named after Albert Einstein, Nobel Prize in Physics 1921
Fermium, 100, named after Enrico Fermi, Nobel Prize in Physics 1938
Lawrencium, 103, named after Ernest Lawrence, Nobel Prize in Physics 1939
Rutherfordium, 104, named after Ernest Rutherford, Nobel Prize in Chemistry 1908
Seaborgium, 106, named after Glenn T. Seaborg, Nobel Prize in Chemistry 1951
Bohrium, 107, named after Niels Bohr, Nobel Prize in Physics 1922
Röntgenium, 111, named after Wilhelm Conrad Röntgen, Nobel Prize in Physics 1901
Most visited Nobel Prize laureate
Since 1901, the Nobel Prizes and the Sveriges Riksbank Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel have been awarded 621 times to 1,000 people and organisations – scientists, authors as well as peace workers. All of the laureates can be found at nobelprize.org. Do you know which laureate was the most visited on nobelprize.org in 2023? Albert Einstein, Marie Curie or Martin Luther King Jr?
The right answer is Martin Luther King Jr. Albert Einstein is the second most viewed and Marie Curie comes in third.
A young Nobel Prize laureate
Lawrence Bragg, who was awarded the 1915 physics prize together with his father, is the youngest Nobel Prize laureate in the scientific prize categories. How old was he when he was awarded the prize? 25 years, 30 years or 35 years?
The right answer is 25 years. Read more about Lawrence Bragg
Multiple recipients of the Nobel Peace Prize
The peace prize has been awarded to an organisation 30 times since 1901, but no recipient has been awarded the Nobel Peace Prize as many times as the International Committee of the Red Cross. They first received the prize in 1917 during World War I, then in 1944 during World War II and finally in 1963. Only one other organisation has been awarded the peace prize more than once. Do you know which one? Doctors Without Borders, UNHCR, the Office of the United Nations High Commissioner for Refugees or United Nations Peacekeeping Forces?
The right answer is UNHCR, the Office of the United Nations High Commissioner for Refugees. UNHCR has been awarded the Nobel Peace Prize twice, in 1954 and 1981, for its work in providing help and protection to refugees all over the world. See the list of all Nobel Peace Prize awarded organisations
It takes time to become a Nobel Prize laureate
Since 1901, 965 people have been awarded the Nobel Prize or prize in economic sciences. Can you guess their average age? 50 years, 60 years or 70 years?
The right answer is 60 years. See the list of all Nobel Prize laureates sorted by age.
The first woman
Eleven laureates – seven men and four women – were awarded a Nobel Prize in 2023. Do you know who was the very first woman to be awarded a Nobel Prize? Bertha von Suttner, Marie Skłodowska Curie or Gerty Cori?
The right answer is Marie Skłodowska Curie. She was awarded the 1903 Nobel Prize in Physics. In 1911 she became the first woman to be awarded the Nobel Prize in Chemistry. Today she is still the only person that has been awarded two Nobel Prizes in two scientific categories. In 1905, Bertha von Suttner was the first woman awarded the Nobel Peace Prize and in 1947 Gerty Cori was the first woman awarded the Nobel Prize in Physiology or Medicine.
X-rays – an unexpected phenomena
The 1924 physics laureate Manne Siegbahn was awarded the Nobel Prize for his discoveries and research in the field of X-ray spectroscopy. Many Nobel Prize laureates have been awarded prizes for work related to X-ray technology. Do you know who discovered X-rays? Henri Becquerel, Dorothy Crowfoot Hodgkin or Wilhelm Conrad Röntgen?
The right answer is Wilhelm Conrad Röntgen.
Read more about Wilhelm Conrad Röntgen, the first Nobel Prize laureate in Physics.
Experiments with light capture the shortest of moments
The 2023 Nobel Prize laureates in physics have made it possible to explore the details of what happens inside of atoms and molecules with the help of extremely short pulses of light. These pulses last only on the order of an attosecond. How long is an attosecond? A thousandth of a thousandth of a second, a millionth of a millionth of a second or a billionth of a billionth of a second?
The right answer is a billionth of a billionth of a second.
Read more about the 2023 physics prize here
