Tal av Dr Marcus Storch, Nobelstiftelsens styrelseordförande, den 10 december 2009.

Dr Marcus Storch håller sitt hälsningsanförande Copyright © The Nobel Foundation 2009 Photo: Hans Mehlin

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, Ärade Nobelpristagare, Mina Damer och Herrar,

På Nobelstiftelsens vägnar ber jag att få hälsa er välkomna till årets prisutdelning, och jag vill särskilt hälsa pristagarna och deras familjer välkomna till denna ceremoni, som har till syfte att hylla pristagarna och deras insatser för vetenskap och litteratur.

Tidigare idag i Oslo hyllades fredspristagaren President Barack Obama “for his extraordinary efforts to strengthen international diplomacy and cooperation between peoples”.

De Nobelpris som delas ut idag ingår i en 108-årig tradition och omfattar vid det här laget 822 pristagare. Nobelpriset fick redan från första början stor uppmärksamhet runt om i världen som det första internationella priset – detta i kraft av Alfred Nobels kosmopolitiska nyckelformulering i testamentet “det är min uttryckliga önskan att intet afseende fästes vid någon slags nationstillhörighet, antingen han är skandinav eller ej”. Tack vare de prisutdelande institutionernas arbete har priset i hög grad levt upp till Nobels intentioner. Idag åtnjuter Nobelpriset en särställning. Detta kan illustreras på olika sätt. På ett trivialt plan har en rad olika nya priser etablerats med ambitionen att bli “ett nytt Nobelpris” på det ena eller andra området, något som trots det uppenbara intrånget på namnet, får tolkas som en komplimang till Nobelpriset, eftersom efterhärmningär den bästa komplimangen (“imitation is the highest form of flattery”).

Viktigare och intressantare är att priset också ses som mätare på excellens – i det index, som utarbetats vid Shanghai Jiao Tong University för att gradera kvaliteten på universitet runt om i världen, ingår antalet Nobelpris som respektive lärosäte kan visa upp. När bl.a. EU-kommissionen skall illustrera den Europeiska unionens relativa konkurrenskraft på det vetenskapliga området i förhållande till Förenta staterna, används antalet Nobelpris som en indikator. Universitet med Nobelpristagare affischerar detta faktum för att locka till sig de bästa lärarna och studenterna, liksom intresserade finansiärer.

Men likväl ställs med jämna mellanrum den helt legitima frågan om en institution som Nobelpriset, med sina rötter i sent 1800-tal, kan följa med i dagens dynamiska utveckling. När det gäller litteratur och fredsarbete, så påverkas de ju inte alls på samma sätt av den vetenskapliga och tekniska utvecklingen, som fallet är för de vetenskapliga priserna. På det vetenskapliga området har ju utvecklingen i volym, djup och intensitet utvecklats med geometrisk progression sedan Alfred Nobels tid.

Frågan om Nobelprisets relevans i dagens läge ställdes nyligen i ett uppmärksammat upprop i the New Scientist. I detta framfördes stor uppskattning av Nobelprisets roll när det gäller att lyfta fram excellens inom vetenskapen och att uppmärksamma den inför en bredare allmänhet. Man konstaterar dock, helt riktigt, att Alfred Nobel inte kunde förutse frågor om klimatförändringen eller HIV/Aids, att många framsteg uppnås inom nya discipliner, och att detta ofta sker inom ramen för organisationer och inte av en ensam individ. Därför ansåg uppropssignatärerna att två nya Nobelpris borde inrättas, ett inom området Global miljö och hälsa, ett andra inom life sciences med tyngdpunkt inom neurovetenskap, som inte ansågs tillräckligt uppmärksammat. Likaså borde organisationer kunna prisbelönas, ex. vis om Världshälsoorganisationen (WHO) skulle lyckas utrota malarian.

Dessa synpunkter gav anledning att reflektera över prisarbetets position i förhållande till dessa viktiga utvecklingstendenser. Ett närmare studium ger ändå vid handen att Nobelkommittéerna lyckats tämligen väl med att spegla utvecklingen inom sina områden.

Till att börja med så har Nobelpris faktiskt delats ut just på de nämnda områdena som Alfred Nobel inte kunde förutse, nämligen när det gäller klimathot, genom såväl kemi- som fredspris, och i fråga om HIV/Aids inom fysiologi eller medicin ifjol. För neurovetenskap och genetik, där uppropsförfattarna efterlyser pris, har under de senaste 30 åren 12, respektive 17 forskare belönats med Nobelpris.

När det sedan gäller att prisbelöna organisationer eller institutioner, så finns denna möjlighet i Nobelstiftelsens grundstadga. Hittills är det dock endast Norska Nobelkommittén som utnyttjat denna möjlighet och det i ett flertal fall under det gångna seklet. En anledning till detta förhållande är med all sannolikhet att prisutdelarna faktiskt läst Nobels testamente noga. För de vetenskapliga priserna talar han om för fysik “upptäckt eller uppfinning”, för kemi “upptäckt eller förbättring” och för fysiologi eller medicin “upptäckt”. Att utrota malarian kan inte betecknas som en upptäckt men som en tillämpning av upptäckter. För litteratur och fred däremot talar han om “producerat det utmärktaste”, resp. “verkat mest eller best”. Uppenbarligen delar de prisutdelande institutionerna alltjämt Nobels bestämda åsikt att upptäckter och uppfinningar, liksom “utmärkta” litterära verk, görs av kreativa individer, inte av institutioner.

Sammanfattningsvis bekräftas intrycket att prisutdelarna visat god flexibilitet inom ramen för de Nobelska disciplinerna för att fånga upp viktiga nya tendenser. Och detta är inte enbart Nobelkommittéernas i Sverige och Norge förtjänst, prisarbetet bygger på ett omfattande internationellt nätverk av kollegor som bidrar aktivt med sina bedömningar av vad som är särskilt prisvärt. Det är detta samarbete som garanterar Nobelpriset dess internationella, kosmopolitiska karaktär. Copyright © The Nobel Foundation 2009