Imre Kertész.

English
Swedish
French
German
Hungarian
Hungarian (pdf)

Heureka!

Först av allt är jag skyldig er en bekännelse, en måhända märklig men uppriktig bekännelse. Alltsedan jag gick ombord på flygplanet för att här i Stockholm ta emot årets Nobelpris i litteratur, har jag oavlåtligt känt en lidelsefri iakttagares genomträngande blick i min rygg; och i detta högtidliga ögonblick då jag oförmodat står i centrum för det allmänna intresset känner jag mig snarare som ett med denne kylige iakttagare än med den plötsligt överallt läste författaren. Och jag kan bara hoppas att det tal som jag får hålla vid detta hedrande tillfälle kommer att hjälpa mig att häva denna dubbelhet och till slut förena de båda personer som lever i mig.

Än så länge förstår jag inte heller själv tillräckligt klart det svårlösta problem som jag upplever i motsättningen mellan å ena sidan denna höga utmärkelse och mitt verk, å andra sidan mitt liv. Kanske levde jag alltför länge i diktaturer, i en fientlig och för mig hopplöst främmande miljö, för att kunna skaffa mig ett litterärt medvetande: detta var det helt enkelt inte värt att jag funderade över. Dessutom lät man mig från alla håll förstå att det som mina tankar kretsade kring, mitt så kallade “tema”, det som upptog mig, var inaktuellt och icke attraktivt. Av denna anledning således, och även därför att det överensstämde med min övertygelse, har jag alltid betraktat skrivandet som i strängaste mening min privatsak.

Privatsak: detta utesluter i sig inte allvaret, även om ett sådant allvar verkade smått löjeväckande i den värld där endast lögnen togs på allvar. Det filosofiska axiomet löd här att världen är en av oss oberoende objektiv verklighet. Jag däremot kom en vacker vårdag 1955 plötsligt på den tanken att det existerar endast en verklighet, och att denna verklighet är jag själv, mitt liv, denna sköra gåva som jag har fått för en oviss tid, och som för mig främmande, okända krafter har lagt beslag på, gjort till statens egendom, bestämt över och satt sin stämpel på, och som jag måste återerövra från den så kallade historien, denna hemska Molok, ty det bara tillhör mig, och jag måste handskas med det därefter.

Detta kom att ställa mig i radikal opposition mot det som var den om också inte objektiva så dock otvivelaktiga verkligheten runtomkring mig. Jag talar om det kommunistiska Ungern, om den dag för dag allt vackrare socialism som man var i färd med att bygga. Om världen är en av oss oberoende verklighet, då är individen ingenting annat – inte ens i sitt eget medvetande – än ett objekt, och hans livshistoria en osammanhängande serie av historiska tillfälligheter som han visserligen kan förundras över men inte påverka. Det är inte värt att han försöker sätta ihop dem till en sammanhängande helhet, ty det kan finnas moment i den vilka är alltför objektiva för att hans subjektiva jag skall kunna bära ansvar för dem.

Ett år senare, 1956, utbröt den ungerska revolten. För ett ögonblick blev landet subjektivt. Men de sovjetiska stridsvagnarna återställde snabbt objektiviteten.

Om det förefaller som om jag ironiserar, ber jag er betänka vad orden och språket förvandlades till under nittonhundratalet. Jag håller för sannolikt att den mest omskakande upptäckt som vår tids författare har gjort är att språket, såsom det har traderats till oss från en kultur före vår tideräkning, helt enkelt är olämpligt att återge verkliga förlopp, begrepp som en gång varit entydiga. Tänk på Kafka, tänk på Orwell, hos vilka det gamla språket helt enkelt smälter ner, som i en eld, för att de skall kunna visa upp dess aska, i vilken nya och dittills okända figurer träder fram.

Men jag skulle vilja återkomma till min strängt privata syssla, skrivandet. Det finns här vissa frågor som man i min situation inte ens ställer sig. Jean-Paul Sartre till exempel ägnar en hel liten bok åt frågan: “Vem skriver vi för?” Det är en intressant fråga, men den kan också vara farlig, och jag är i varje fall tacksam mot ödet för att jag aldrig har behövt fundera över den. Låt oss se vad denna fara består i. Om vi till exempel utser en samhällsklass som vi inte bara vill roa utan också påverka, då skärskådar vi framför allt vår egen stil för att se om den är ett lämpligt instrument för en sådan påverkan. Författaren grips snabbt av tvivel: problemet är att han i vilket fall som helst kommer att vara sysselsatt med att iaktta sig själv. Dessutom, hur skall han veta vad läsarna vill ha, vad de tilltalas av? När allt kommer omkring kan han inte fråga varenda människa. För övrigt vore det till ingen nytta. Han kan bara utgå ifrån hur han föreställer sig denna läsekrets, vilka behov han tillskriver den, vad som på honom själv skulle åstadkomma den påverkan som han vill uppnå. Vem skriver alltså författaren för? Svaret är uppenbart: för sig själv.

Jag kan i varje fall berätta att jag inte behövde gå några omvägar för att komma fram till detta svar. Det är sant, min situation var enklare: någon läsekrets hade jag inte, och inte heller ville jag påverka någon. Jag började inte skriva med ett mål för ögonen, och det jag skrev vände sig inte till någon. Om mitt skrivande hade ett formulerbart syfte, då bestod det i en formell och språklig trohet mot ämnet, ingenting annat. Det var viktigt att göra det klart för sig både i den av staten styrda litteraturens och i den så kallade engagerade litteraturens löjliga men sorgliga epok.

Jag skulle ha väsentligt svårare att besvara den med all rätt men inte utan en viss tvekan ställda frågan, varför vi skriver. Jag hade tur även i detta fall, ty frågan uppstod inte ens om jag hade möjlighet att välja. Denna händelse beskrev jag för övrigt troget i min roman Fiasko. Jag stod i en öde korridor i en offentlig byggnad, och det enda som hände var att jag hörde ekande steg från den korsande korridoren. Jag greps av en egendomlig upphetsning, därför att stegen närmade sig mig, och fastän de härrörde från en enda osynlig person, kände jag det plötsligt som om jag hörde steg av hundratusentals människor. Som om ett tåg närmade sig med dånande steg, uppfattade jag med ens dragningskraften hos detta tåg, i dessa steg. Här, i denna korridor, i en enda minut, förstod jag självuppgivelsens berusning, den berusande glädjen i att förlora sig i massan, det som Nietzsche – visserligen i ett annat men ändå besläktat sammanhang – kallar den dionysiska upplevelsen. En nästan fysisk kraft drog mig in i ledet, jag kände att jag måste stödja mig mot väggen och göra mig liten för att inte ge efter för denna frestande dragningskraft.

Jag redogör för detta intensiva ögonblick så som jag upplevde det; som om källan från vilken det bröt fram funnes någonstans utanför mig och inte inuti mig. Varje konstnär känner den sortens ögonblick. Förr brukade man kalla det oväntad inspiration. Men det som jag var med om skulle jag likväl inte vilja kalla en konstnärlig upplevelse. Snarare ett existentiellt uppvaknande. Det skänkte mig inte min konst, vars verktyg jag ännu länge skulle behöva söka efter, utan mitt liv som jag höll på att mista. Det talade om ensamhet, om ett svårare liv, om det som jag talade om i början: om att lämna det berusande tåget, om historien som tar ifrån oss vår personlighet och vårt öde. Förskräckt insåg jag att ett årtionde efter min hemkomst från de nazistiska koncentrationslägren och med en fot fortfarande kvar i den stalinistiska terrorns hemska förtrollning hade jag bara kvar några grumliga intryck och anekdoter. Som om det inte var mig det hade hänt, som det brukar heta.

Det är uppenbart att sådana visionsliknande ögonblick har sin långa förhistoria som Sigmund Freud måhända skulle härleda ur bortträngningen av en traumatisk upplevelse. Vem vet om han inte hade rätt. Eftersom jag själv snarare är rationellt lagd och varje form av mysticism och svärmeri är mig främmande, så måste jag, när jag talar om vision, likväl mena något verkligt som antar det övernaturligas form; den plötsliga och nästan revolutionära manifestationen av en tanke som håller på att mogna inom mig, något som det gamla utropet “heureka” uttrycker. “Jag har funnit!” Men vad är det jag har funnit?

En gång sade jag att det som man brukade kalla socialism betydde samma sak för mig som den i teet doppade madeleinekakan för Marcel Proust, som med ens väckte minnen av svunna tider hos honom. Framför allt av språkliga skäl valde jag att efter krossandet av 1956 års revolt stanna i Ungern. Denna gång kunde jag alltså iaktta, inte som barn utan som vuxen, hur en diktatur fungerar. Jag såg hur man förmår ett folk att förneka sina ideal, jag såg de första försiktiga tecknen på anpassning, jag förstod att hoppet är ett verktyg i det ondas tjänst, och att det kantska kategoriska imperativet, det etiska förhållningssättet, bara är självbevarelsens medgörliga tjänarinna.

Kan man tänka sig en större frihet än den som författaren åtnjuter i en relativt sett begränsad, nästan trött, nedåtgående diktatur? Under sextiotalet uppnådde diktaturen i Ungern ett tillstånd av konsolidering som närmast kunde kallas socialt samförstånd och som västvärlden längre fram med muntert överseende gav smeknamnet “gulaschkommunism”: det tycktes som om den ungerska varianten av kommunism, efter att ha bemötts med ogillande, plötsligt hade förvandlats till den västliga världens favoritkommunism. I detta samförstånds djupa träsk gav man antingen definitivt upp kampen eller hittade de slingrande stigar som ledde till ens inre frihet. Författaren har låga omkostnader, för att utöva sitt yrke behöver han bara papper och penna. Äcklet och depressionen som jag upplevde vid uppvaknandet förde mig raka vägen in i den värld jag ville skildra. Jag måste inse att jag skildrade den under totalitarismens logik försmäktande människan i en annan totalitarism, och detta gjorde otvivelaktigt det språk på vilket jag skrev min roman till ett suggestivt medium. Om jag fullständigt uppriktigt skärskådar min dåvarande situation, vet jag inte om jag i Väst, i ett fritt samhälle, hade varit i stånd att skriva samma roman, den som världen i dag känner under titeln Mannen utan öde och som tillerkänns Svenska Akademiens högsta utmärkelse.

Nej, jag skulle antagligen ha strävat efter något annat. Jag säger inte att det inte skulle ha varit sanningen, men kanske en annan sorts sanning. På böckernas och idéernas fria marknad skulle kanske också jag ha försökt mig på en mer glansfull romanform: jag hade till exempel kunnat bryta sönder romantiden för att bara berätta de effektfulla scenerna. Det är bara det att min romanhjälte i koncentrationslägren inte lever sin egen tid, ty han äger inte vare sig sin tid, sitt språk eller sin personlighet. Han minns inte utan existerar. Därför fick stackaren försmäkta i linearitetens grå fälla, han kunde inte befria sig från de plågsamma detaljerna. I stället för en serie stora tragiska ögonblick måste han genomleva helheten, vilket är kvävande och erbjuder föga variation, liksom livet.

Men den ledde till häpnadsväckande lärdomar. Lineariteten krävde att de givna situationerna skildrades i sin helhet. Den gjorde det omöjligt för mig att elegant hoppa över om också bara så mycket som tjugo minuter, därför att dessa tjugo minuter gapade framför mig som ett okänt och skrämmande svart hål, likt en massgrav. Jag talar om de tjugo minuter som förflöt på järnvägsrampen i förintelselägret i Birkenau, medan de människor som stigit ut ur tågsättet var på väg fram till officeren som skötte selektionen. Jag själv mindes i stora drag dessa tjugo minuter, men min roman krävde att jag inte skulle lita på mitt minne. Men hur många överlevandes redogörelser, bekännelser, minnen jag än läste, överensstämde så gott som alla i det att allt försiggick mycket snabbt och oöverskådligt: vagnsdörrarna slets upp, man hörde vrål och hundskall, männen och kvinnorna rycktes från varandra, och under ett vilt tumult kom de fram till en officer som kastade en flyktig blick på dem, pekade på något med sin utsträckta arm; därefter fann de sig snart klädda i fångkläder.

Dessa tjugo minuter mindes jag annorlunda. I sökandet efter trovärdiga källor läste jag först Tadeusz Borowskis rena, självplågande, grymma berättelser, bland dem en med titeln “Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”. Senare fick jag i min hand den serie fotografier som en SS-soldat hade tagit av människolaster som anlände till rampen i Birkenau, och som amerikanska soldater fann i den före detta SS-kasernen i det redan befriade Dachau. Jag tittade med häpnad på dessa bilder. Vackra, leende kvinnoansikten, unga män med kloka ögon, fulla av goda avsikter och beredda till samarbete. Först då förstod jag varför och hur minnet av dessa förödmjukande tjugo minuter av overksamhet och vanmakt hade kunnat blekna hos dem. Och när jag tänkte på att allt detta upprepades dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, under en lång rad av år, då fick jag inblick i fasans teknik, jag förstod hur det är möjligt att vända själva den mänskliga naturen mot människans liv.

Så skred jag fram, steg för steg, på insikternas lineära väg; det var, om ni så vill, min heuristiska metod. Snart insåg jag att jag ingalunda var intresserad av vem jag skrev för och inte heller varför jag skrev. Jag intresserade mig uteslutande för vad jag över huvud taget ännu hade att skaffa med litteraturen. Ty det stod klart att en oöverstiglig gränslinje skiljer mig från litteraturen och de ideal, och den anda som är förknippade med den, och denna gränslinje – som så mycket annat – heter Auschwitz. Om man skriver om Auschwitz måste man vara medveten om att Auschwitz – åtminstone i en viss mening – har upphävt litteraturen. Om Auschwitz kan man med förlov sagt bara skriva kolportagelitteratur: en kolportageroman i följetongsform, som börjar i Auschwitz och fortsätter ända in i vår tid. Med det vill jag säga att alltsedan Auschwitz ingenting har hänt som upphäver eller dementerar Auschwitz. Förintelsen har aldrig kunnat gestaltas i förfluten tid i mina skrifter.

Man brukar säga om mig – och detta är avsett än som beröm, än som klander – att jag bara skriver om ett enda ämne: Förintelsen. Jag har inget att invända, varför skulle jag inte med vissa förbehåll godta den plats på bibliotekens hyllor som reserverats för mina böcker? Vilken författare är i dag inte präglad av Förintelsen? Jag menar att man inte behöver välja Förintelsen som direkt tema för att vi skall uppfatta den brustna klang som har behärskat Europas moderna konst i årtionden. Jag går ännu längre: jag känner inte till någon god, äkta konst som inte präglas av denna skiljelinje i historien, som när en människa efter en mardrömsfylld natt slagen och villrådig ser sig omkring i världen. Det frågekomplex som kallas Förintelsen har jag aldrig försökt betrakta som en olöslig konflikt mellan tyskar och judar; jag har aldrig trott att den är det senaste kapitlet i den judiska lidandeshistorien som logiskt följer på de tidigare prövningarna; jag har aldrig sett den som den så kallade historiens engångsurspåring, som en pogrom av större mått än de tidigare, som en förutsättning för den judiska statens tillkomst. I Förintelsen kände jag igen människans villkor, det stora äventyrets ändpunkt dit den europeiska människan har kommit i slutet av sin tvåtusenåriga etiska och moraliska kultur.

Nu återstår bara att tänka ut hur vi skall gå vidare. Problemet med Auschwitz är inte om vi skall betrakta det som avslutat eller inte; om vi skall bevara minnet av det eller stoppa ner det i historiens byrålåda; om vi skall resa ett minnesmärke åt de mördade miljonerna och hurdant detta minnesmärke egentligen skall vara. Det verkliga problemet med Auschwitz är att det har hänt, och detta faktum kan varken den bästa eller den sämsta vilja i världen ändra på. Det var kanske den ungerske katolske poeten János Pilinszky som gav denna svåra situation det mest exakta namnet, när han kallade den “stötesten”; därmed menade han uppenbarligen att Auschwitz hände inom den kristna kulturkretsen och att det metafysiska tänkandet därför inte kan återhämta sig från det.

Enligt gamla spådomar är Gud död. Otvivelaktigt har vi blivit ensamma efter Auschwitz. Våra värden måste vi skapa själva, från dag till dag, med det uthålliga men osynliga etiska arbete som till slut kommer att ge liv åt dessa värden och kanske upphöja dem till ny europeisk kultur. Det pris med vilket Svenska Akademien har funnit för gott att hedra just mitt verk betraktar jag som bevis på att Europa på nytt behöver den erfarenhet som Auschwitz’, som Förintelsens vittnen var tvungna att skaffa sig. Detta – tillåt mig säga det – vittnar i mina ögon om mod, i viss mån rentav om beslutsamhet, ty Akademien ville att jag skulle framträda här fastän den måste ha anat vad den skulle höra mig säga. Men det som manifesterade sig genom Endlösung och “l’Univers concentrationnaire” kan inte missförstås, och den enda möjligheten att överleva, att bevara skaparkraften är att känna igen denna nollpunkt. Varför skulle inte denna klarsynthet kunna vara produktiv? I djupet av de stora insikterna, även om de har sin grund i tragedier som i sin vederstygglighet inte kan överträffas, döljer sig alltid det sublimaste europeiska värdet, friheten, som skänker vårt liv en sorts överflöd, en sorts rikedom, genom att väcka oss till medvetande om vår verkliga existens och vårt ansvar för den.

Det är en särskild glädje för mig att kunna framföra dessa tankar på mitt modersmål, ungerska. Jag är född i Budapest, i en judisk familj som på mödernet härstammar från Kolozsvár i Transsylvanien och på fädernet från sydvästra delen av Balatontrakten. Mina mor- och farföräldrar tände ännu ljus vid sabbatens inbrott, på fredag kväll, men sina namn hade de redan magyariserat, och det var naturligt för dem att betrakta judendomen som sin religion och Ungern som sitt fosterland. Mina morföräldrar fann sin död i Förintelsen och mina farföräldrar bragtes om livet av Rákosis kommunistiska regim, när det judiska ålderdomshemmet tvångsförflyttades från Budapest till landets norra gränstrakter. Jag har en känsla av att denna korta familjehistoria i sig innesluter och symboliserar landets lidandeshistoria i modern tid. Av allt detta drar jag den lärdomen att det i sorgen döljer sig inte bara bitterhet utan också en utomordentlig moralisk tillgång. Att vara jude: enligt min uppfattning är det i dag på nytt i första hand en moralisk uppgift. Om Förintelsen redan har skapat en kultur – och det har den otvivelaktigt gjort – då kan dess mål bara vara att den irreparabla verkligheten genom anden skall leda fram till gottgörelsen: till katharsis. Det är denna önskan som har inspirerat mig till allt som jag någonsin har skrivit.

När jag nu närmar mig slutet av mitt tal, medger jag uppriktigt att jag alltjämt inte har funnit den tillfredsställande balansen mellan mitt liv, mitt verk och Nobelpriset. För närvarande känner jag bara djup tacksamhet – tacksamhet för kärleken som har räddat mig och håller mig vid liv än i dag. Men låt oss inse att i denna knappt överblickbara levnadsbana, i denna, om jag så får kalla den, “karriär” – min -, finns det något uppskakande, något absurt; något som inte kan tänkas till slut utan att man grips av frestelsen att tro på en överjordisk ordning, en försyn, en metafysisk rättvisa: det vill säga utan att man faller i självbedrägeriets fälla och därigenom går på grund, dukar under, förlorar sin djupa och plågsamma kontakt med miljonerna som har förintats och aldrig fått del i barmhärtigheten. Det är inte lätt att vara ett undantag; och om nu ödet en gång har bestämt oss för att vara undantag, så måste vi förlika oss med tillfälligheternas absurda ordning som med exekutionsplutonernas nyckfullhet härskar över våra åt omänskliga makter och hemska diktaturer utlämnade liv.

Medan jag arbetade på detta tal hände likväl något speciellt som i viss mån återställde mitt lugn. En dag kom brevbäraren med ett stort brunt kuvert. Den som sände det var doktor Volkhard Knigge, intendent vid museet i Buchenwald. Till sina hjärtliga lyckönskningar fogade han ett mindre kuvert. Han förvarnade mig om innehållet så att jag skulle slippa konfronteras med det, om jag ansåg att jag inte hade kraft till det. I kuvertet fann jag nämligen en kopia av den ursprungliga dagsrapporten rörande antalet fångar den 18 februari 1945. Under rubriken “Abgänge”, det vill säga “bortfall”, fick jag veta att fånge nummer sextiofyratusen niohundratjugoen, fabriksarbetaren Imre Kertész, jude, född 1927, hade dött. De båda felaktiga uppgifterna: mitt födelseår och mitt yrke, hamnade där på så vis att jag, när jag registrerades av lägeradministrationen i Buchenwald, uppgav mig vara två år äldre än jag var för att inte räknas som barn, och fabriksarbetare i stället för student för att visa mig mer användbar.

En gång har jag alltså redan dött för att kunna leva – och kanske är detta min sanna historia. Om det är så, tillägnar jag detta verk, som föddes ur ett barns död, de många miljonerna döda och alla dem som alltjämt minns dessa döda. Men eftersom det när allt kommer omkring handlar om litteratur, en litteratur som enligt er Akademis motivering samtidigt är ett vittnesbörd, kommer mitt verk kanske att kunna bli till gagn också för framtiden, ja, om mitt hjärta får tala: det kommer att tjäna framtiden. Ty jag känner att när jag låter mina tankar kretsa kring Auschwitz’ traumatiska verkan, så leder det mig fram till grundfrågorna om den samtida människans vitalitet och kreativitet; och när jag tänker på detta sätt om Auschwitz, så tänker jag, kanske paradoxalt, snarare på framtiden än på det förflutna.

Översättning av Ervin Rosenberg.